Rapport från en intensiv simhelg i Göteborg

Jag är trött. Övertrött. Skönt, osminkad trött. Jag känner mig bäst. Och då får man vara fulast.

”Man får inte vara fulast om du inte är bäst”, sa Emma med glimten i ögat. ”I Sveriges elitlag i simning fick den som vinner inte sminka sig på prispallen.”

En helg med simning och träning bara för tjejer är över. Vi har lyckats klämma in typ 8h simning, 3h yoga och rörlighet, 3 föredrag och ett styrkepass. Det fanns lite tid för att äta, men mycket mer än så hann man inte med.

Jag är sjukt nöjd med helgen. ”Du har så jäkla grymt mycket utvecklingspotential” sa Emma Igelström till mig. Emma är expert på att peppa. Vilken grej. Jag ska liksom bli bättre. De negativa tankarna försvann. Jag måste ju tro på henne. Sluta stagnera och se möjligheterna. Koncentrera sig på det positiva och fortsätta träna.

”För att minska din tid med hälften, måste du öka din styrka 8 ggn. Eftersom det är svårt, är det smartaste att slipa på tekniken eftersom en ökad muskelmassa kan göra att du sjunker.” Emma förklarar basic simteknik. ”Avslappning, horisontellt läge och strömlinjeform. Det är det här som är simning. Enkelt va?” Rörligheten i höfterna är minst lika viktig som rörligheten i axlarna när det kommer till simning.

När Emma simmade i eliten tränade hon bara simning. Inget annat. 6h/v spenderades på olika flytövningar i vattnet. What? Jag menar, jag har liksom inte försökt att flyta på vattnet sen jag var liten. Så vi fick flyta, alltså bara raktuppochner ligga och flyta i vattnet. Och skovla, med armarna framför huvudet, med armarna i höjd med axlarna och med armarna i midjehöjd. Underarmarna värkte.

Det viktigaste är det som händer under vattnet, därför förespråkar Emma fortfarande S-draget. ”desto längre du är under vattnet, desto bättre”.

Jag skulle minska antalet armtag, för att hinna med HELA armtaget och inte sluta mitti och lägga tid på att typ snärta handen bakåt in mot magen och ur vattnet. SPL (stroke per length) räknades ut genom att man tar poolens längd och delar med måttet man får fram när man mäter fingertopp till fingertopp. Så 50m/184 (jag är ju en lång jävel) =0,27, dvs 27 armtag på 50m. Där har jag ju lite att jobba på. Sänka nacken. Lång, stel och rak. Rotera med hela kroppen och snärta till det sista med arm och höft.

Fick bättre takt, men har ju som vanligt ingen klocka för att se hur fort det gick. ”Glöm inte hjärtat när ni tränar” och då syftade Emma inte på pulsen. ”Känslan är viktig och ofta underskattad. Men ni ska också älska det. Det ska vara kul.”

Vi var bara tjejer och de svagare simmarna uppskattade detta väldigt mycket. Många hade nog aldrig tagit steget att komma annars.

Emma höll ett mycket gripande föredrag om en simmerskas med och motgångar, och om vad det innebär att vara världsbäst när man bara är 14 år. Naket, utlämnande och ärligt. Tror inte ett öga var torrt. Får man vara missnöjd som världsmästare? Får man känna sig värdelös när man är bäst? Bortskämd och otacksam vill man ju inte vara. Vem pratar man med när de mentala coacherna jobbar med prestationsförbättring och inte med självkänslan. Depressionen tar ett mörkt, hårt grepp om våran landslagsstjärna och man vill bara sträcka ut en hand.

Emmas simning utvecklades inte från det att hon var 14 och världsmästare, tills det hon fyllde 20. Innan hon fyllt 21 bestämde hon sig för att lägga ner. Så blev det inte. Ett halvår senare slog hon sitt första världsrekord och åren som följde vann hon allt hon ställde upp i.

3 år senare hängde hon baddräkten på tork för gott. Panikångesten var ett faktum, det hela gick inte längre.

Emma längtade till ett vanligt svenssonliv och ett jobb  – inga krav – bara en underbar fritid att göra vad som helst på. Slippa känna pressen på prestation och inte behöva vara tvungen att tillbringa större delen av sin tid i bassängen. Ni vet den där känslan. Vi skrattade igenkännande. Jovisst önskade vi allihopa det ibland. Visst kan man känna avundsjuka ibland på de som inte drabbats av träningsdjävulen som vi alla här i gruppen bär med oss.  Visst undrar vi stundtals varför vi utsätter sig för detta.  Men samtidigt skulle ingen av oss här inne,  med handen på hjärtat, ingen av oss som gillar triathlon, som satsar en helg på sin simning, som söker utmaningar,  kunna avstå från detta under en längre tid.

Man måste hitta en balans mellan ångesten och paniken. Och det är det som knyter oss samman. Det är det som är varje kvinnas kamp. Att känna att man räcker till. Att få känna sig nöjd med sig själv och att få vara fulast utan att vara bäst.

Sund, stolt och stark.

Tack för en underbar helg!

Girlpower!

Text och bild av Chaly Danckwardt