• 09 okt

Många av oss tänker att det är ett misslyckande om man bryter ett lopp. Förväntningarna inför loppet kanske är höga och förväntansfulla.  Man har tränat för och längtat efter denna dag. Som nu plötsligt är här! Men då börjar det stöka..Veckan före SUM var en sån stökvecka. Jag fick migrän helgen innan – var tvungen att ta ut en sjukdag på måndagen dessutom..Började känna mig ok på tisdagen och mer igång efter Simcoachens masterpass på onsdagslunchen då Anna utmanade oss med en serie som inleddes på distansen 800 meter..

SUM (Sörmlands Ultra Marathon) är ett lopp på 50 km. Det är en ganska lång sträcka  – och ca 2/3 av den är i skogen. På mer eller mindre teknisk stig. Det är inget som man bara gör så där i förbifarten – eller jo, det finns dom som kan det också men där är jag inte än..:-)

Min plan var enkel – att hänga med Elin så länge det gick (förhoppningsvis hela vägen) och ha en fin dag i skogen. Jag hade ingen förväntan på tid eller fart. Den sociala biten av ultra är det som jag går igång på! Elin har en stadig fart – inte snabbt – men väldigt stadig. Hon är som en bra dieselmotor – stark och pålitilig! Det är inte för inte som hon kallas drottningen av SUM – det lopp som hon ultradebuterade i för dryga 5 år sen!  Hon har sedan dess sprungit loppet varje år!

Elin dök upp redan på tunnelbanan på väg till starten i Björkhagen! Glatt skrattande  gick vi mot nummerlappsuthämtningen – tog en selfie på vägen och la ut i Springande tjejer!” Nu är det snart start!”  I omklädningsrummet var det full fart – med bara 20 minuter till start fylldes rummet av en stressad förväntan. Ingmarie Nilsson dök plötsligt också upp! Hon bara skrattade och sa att hon plötsligt bestämt sig för att testa ett längre lopp. Men jag kommer ta det lugnt – sa hon leende..Det skulle sen visa sig att hennes ”ta det lugnt”-tempo var ett rätt högt sådant! Och det är det som är så roligt! Alla löpare är olika och har helt olika mål med sitt lopp. Och ultralöpare är nog de mest prestigelösa människor som jag har träffat. Även de som är i toppklass är alltid så hyggliga och uppmuntrande! Det är nog därför jag dras till dessa arrangemang!

Så var det äntligen dags för start! Första biten av loppet är en slinga  på ett motionspår som har en del backar. Jag o Elin tog det lugnt och hade snart sällskap av loppets ”kvastar”. I dag var det no stress – bara myslöpning! Vi tuffade på och efter en dryg timme var vi framme vid Ältatrakten och Nackareservatet. Loppet går på fin stig och följer Sörmlandsledens markeringar nästan hela tiden. Första depån kom efter 18 km vid Alby friluftsgård. Det kändes underbart att få stoppa i sig lite bullar och skölja ned dem med varmt kaffe!

Nu ställde vi om siktet mot 25 km och nästa depå! Banan inleddes med mer trail men efter knappt 3 km blev det grusväg igen. Och den brantaste backen man kan tänka sig dök som vanligt upp en knapp kilometer före nästa depåstopp.

Nu började det dessutom kännas i kroppen att jag hållt på ett tag..Elin var vid gott mod men mitt jobbiga knä började höra av sig och vetskapen om att den eviga asfaltssträckan nu närmade sig gjorde det inte lättare. Men jag bestämde mig för att oavsett hur det känns så ska jag bara ta mig till nästa depå strax innan Tyresta!

Det är egentligen helt fascinerande hur det kan gå fram och tillbaka med motivationen när man börjar bli sliten. I ena stunden känns allt så bra och sen plötsligt befinner man sig i ett hål och knappt orkar ta sig framåt. Så nu fick skallen och armarna jobba. När vi kom fram till 3 milsmarkeringen gav Elin mig en chokladboll. Det var underbart! Vi började nu gå i raskt tempo – men det kändes aldrig bättre nu – bara jobbigare och jobbigare. Efter drygt 2 km sa jag till Elin att fortsätta själv – jag kände att jag inte hade nåt kvar längre.

Så jag knatade vidare med kvastarna i sällskap och Elin trippade lätt vidare framåt på vägen och jag avundades henne stort i det läget! Hon fick det att se så enkelt ut! Mitt SUM var nu avslutat men det är definitivt inte sista gången som jag är med! Behöver bara mer styrketräning – det är helt och hållet mitt eget fel att det inte går så bra för stunden!

Ja, jag var besviken över att behöva bryta loppet men samtidigt så blev det bra i slutändan.  Dagen efter loppet hade jag inte speciellt ont i knäet och redan två dagar efter SUM kunde jag börja löpträna igen.  Nu är siktet inställt på två andra lopp – först ut i november är November Ultra Trail Södertörn! Där kan man välja distans innan. Få se hur det känns i benen om det blir 43 km eller 35.  Det loppet går på Sörmlandsleden ner mot Nynäshamn!