• 14 jul

Det är inte lätt att skriva en racerapport om detta lopp för det liknar inget annat. Men jag ska göra ett försök..

Det var en speciell känsla att cykla till start strax efter kl 10 på kvällen. Så många frågor och tveksamheter som dök timmarna innan. Skulle tröttheten slå till och omöjliggöra cyklingen? Hur är det att börja simma vid kl 12 på natten? Kan man verkligen göra det? Och vattentemperaturen – kommer den gå upp över 15 grader?

Kvällen var fantastisk – ja snudd på magisk! Midnattssolen  strålade emot oss från en molnfri himmel. Bara dagarna innan hade det varit mycket sämre väder. Så det här var en bra början! Vi -jag, Jonna och Monique – kom fram till startplatsen vid Vassara Träsk och ställde cyklarna på våra platser. Därefter snabbt in i tältet för att byta om till våtdräkt. Eftersom den senaste prognosen var 14 grader i vattnet blev det även en tröja i merinoull under våtdräkten.. Tävlingsledningen hade precis gått ut med att simningen skulle kortas av – två varv istället för tre. En dryg halvtimme återstod nu till start..

Så gick startskottet och alla sprang ner i vattnet och ut en bit innan simningen kunde börja- Vassara träsk är något långgrunt. En isande kyla slog emot mig innan vattnet började värmas upp i dräkten. Shit vad kallt hann jag tänka..  Planen var att ta det lugnt i början och sen
öka på om möjligt. Under varmare omständigheter hade det säkert funkat. När jag närmade mig varvningen började tvivlet slå till – hur ska jag klara av ett varv till i denna kyla – jag kände mig redan rätt kall.. Men, tänkte jag, inte har jag väl åkt hela vägen till Gällivare för att simma 1300 meter? Skärp dig – du vill väl få komma ut på cykeln och se Stora Sjöfallet? Och på den frågan var svaret ja – och enda sättet att komma dit var att fortsätta simma! Så jag simmade – trots att kylan fick min kropp att spänna sig så att mina rörelser började påverkas och en viss desorientering uppstod då och då.  Det kändes som en evighet innan jag kom upp efter andra varvet och jag var helt övertygad om att jag var sist. Till min förvåning så var jag faktiskt inte det! När jag hade några hundra meter kvar hörde jag speakern välkomna Jonna upp från vattnet. Va, var jag inte längre efter än så?

Hade fått rådet att inte cykla i något blött utan att byta så att allt var torrt på kroppen. Det var det bästa rådet jag kunde få. För så här i efterhand  vet jag nu att den lägsta temperaturen under cyklingen var 2 plusgrader. Var också tacksam över att jag tänkt på skoskydden. Ovärderligt då fötterna var isbitar efter simningen och det skulle ta upp mot 4 mil innan de vaknat upp till liv igen..

Det var bara ett problem som uppstod där i tältet – och det var att få på sig kläderna, För trots att jag fått av mig våtdräkten och torkat mig så frös jag så galet mycket -kroppen bara skakade och händerna ville inte samarbeta med mig. Men jag kämpade – plagg för plagg – och till sist hade jag fått på mig allt! Tiden i T1 blev inte snabb – strax över 19 minuter tog det för mig innan jag var ute på cyklingen..

Men så härligt det var att äntligen få börja trampa. Den iskalla simningen hade verkligen piggat upp och nu hade jag ingen känsla alls av att det var natt! Midnattssolen lös för oss och vackra dimslöjor rörde sig över fälten som passerades. Det var en kyla i luften men ändå kände jag då och då hur jag passerade områden med varmare luft.. Märkligt och härligt på samma gång.

Jonna hade gett sig av dryga 10 minuter före mig och Monique passerade jag efter en halvtimmes cykling ungefär. Passerade också några andra cyklister men sen var det tomt på vägen framför mig. Det var mäktigt att cykla där helt själv – vägen böljade fram – ibland långa härliga nerförslöp men också långa uppförsbackar. Eftersom jag inte hade cyklat allt för mycket innan loppet med min nya cykel tog jag det väldigt lugnt. Var noga med att inte lägga på för tunga växlar och la på lilla klingan i alla uppförsbackar.  Allt för att spara på benen..Var 25e minut plingade klockan till – då var det dags för energi – oavsett om jag kände för det eller ej. För att greja denna cykling behövde jag hela tiden ligga på en jämn nivå.  18.7 mil är en distans som man bör ha respekt för.

Hade memorerat avstånden till de olika depåerna — 44 km, 88 km, 138 km  – så det var lite snopet när den första depån var ca 3 km längre bort än vad som sagts. Men till slut så såg jag den! Underbart!
Slängde flaskan och fick en ny med sportdryck och några bars, allt langat till mig i farten. Riktigt proffsigt kändes det! Nu bar det av neråt mot en kraftdamm. Men cykeln kändes trög. Hur jag än kämpade så fick jag inte upp farten. Jag började tro att det var jag – att kroppen inte pallade nattkörningen och att det kanske inte skulle gå att ta sig hela vägen till T2. Till slut blev jag så frustrerad att jag stannade. Och provrullade på framhjulet. Det tog tvärstopp! Bromsen låg emot. Insåg där och då att jag antagligen kört med bromsen mot däcket under nästan 7 mil. Antagligen åkte hjulet snett då jag gjorde ett snabbt skogsstopp i början av loppet. Men det var ju ändå bra att jag hade upptäckt det och nu skulle det ju gå lättare iallafall! Och det gjorde det verkligen!

Vägen upp från kraftdammen tillbaka mot Porjus var backar – upppförsbackar! Känslan när man äntligen är framme i Porjus är galet skön – nu är det värsta gjort! Och den härligaste sträckan inleddes när ma n svängde ner mot Stora Sjöfallet – där rullar det nämligen neråt! En skylt stod där vid vägen med instruktionen ”Fortsätt på denna väg i 9 mil”! Svårare än så var det inte!

Nu började så nerräkningen på cykelsträckan -mer än halva gjord – bara knappa 9 mil kvar.. Nästa mål var depån vid 138 km. Jag hade inte sett några andra cyklister på ett tag men nu fick jag häng på ett par längre fram – de var dock flera kilometer framför mig, så långt kan man se på de längsta raksträckorna som vi körde på!

Fortsättning följer…